Förra sommaren fick jag och min dåvarande klasskamrat Emilie ett tillfälle att jobba för Microsoft. Det var det roligaste jobbet jag någonsin gjort. När vi var klara och hade redovisat vårt arbete blev vi tillfrågade om vi ville komma tillbaka igen och praktisera där senare på hösten, vilket vi båda tackade ja till.
Den första veckan i Microsofts lokaler gick mestadels åt till internutbildningar, research och att försöka förstå sig på CORP. CORP är Microsofts högsta bestämmande organ. Jag har ingen aning om hur de ser ut egentligen men jag föreställer mig de lite grann som en jättestor, lätt osympatisk fågel vars huvudsakliga jobb verkar vara att dissa sina anställdas idéer. I åtta av tio fall säger CORP nej.
Den resterande tiden vandrade jag mest runt och utforskade byggnaden. Seriöst uppstyrd i kavaj med en kaffekopp i handen (och besöksbrickan åt fel håll) vandrade jag från våning till våning och förvånades över hur trevliga och hjälpsamma folk var. Jag och Emilie passade också på att flytta in i ett namnlöst grupprum som jag försökte sätta en personlig prägel på genom att döpa om till Dinotopia (men mina gula post-it lappar plockades ned) och påbörjade den omöjliga uppgiften att försöka greppa deras oändliga produktsortiment.
Efter någon veckas förvirring och konstant koffeinpsykos (jag upptäckte snabbt att det fanns minst en kaffemaskin på varje våning) började vi känna att vi fått lite koll på vårt första projekt. Denna tillfredställelse blev tyvärr inte så långvarig för snart dök det upp massor av andra saker att göra. Vår ”arbetsgrupp” var väldigt hjälpsam men alltid på väg någon annanstans, ständigt skyndades mellan möten, mässor och lunchseminarier.
Trots en viss mängd förvirring hann vi med väldigt mycket under vår praktiktid. De resterande veckorna ägnade vi oss åt allt ifrån att skissa på appar till att utveckla kampanjidéer och skriva inbjudningar till evenemang. Den sista dagen vi var där anordnade vi också en jättelyckad lanseringsfika för att fira Microsofts nya samarbete med Spotify.
En märklig sak jag noterade under min tid på Microsoft är att ingen någonsin lämnar företaget. Pratar man med någon som slutar upptäcker man snabbt att det inte alls är fallet. Avskedsfesterna är bara en ren formalitet. När skrivbordet är städat och tårtan uppäten, kliver vederbörande bara in i hissen och byter våning. Det är ingen som faktiskt lämnar byggnaden.
Nu i efterhand tror jag att jag har listat ut varför. En av de första dagarna på praktiken noterade jag en skylt i deras cafeteria som proklamerade att Microsoft blivit utsedd till årets arbetsplats. Jag la ingen större vikt vid det då men såhär i efterhand måste jag faktiskt medge att det ligger något i det. För trots CORP kan Microsoft mycket väl vara Sveriges bästa arbetsplats.
Macarons. Sjukt många Macarons.
